Festivalminnen

av journalist Annika Burholm

"Den gula färjan skär böljor med skum ur det sammetsmjuka havet. Soldis och måsar följer med oss ut till två dagars visfestival på Holmön".
Så inledde jag mitt första festivalreportage i Västerbottens Folkblad 1996.

Fyra år i följd tog jag och en fotograf den sista, alltid soliga (!) helgen i juli, den gula färjan ut till Holmön med den ständigt ökande festivalpubliken, de alltid lika entusiastiska festivalarbetarna och, förstås, prickarna över i:et - visartisterna! Alla dessa kända och okända, nya unga och gamla unga (ty en trubadur blir aldrig gammal helt igenom) vissångare med sina gitarrer, historier och alla galna, sorgliga, fräcka, vackra och roliga visor.

Här är några axplock ur reportagen:

SPÄCKAT MED MYGG OCH MUSIK PÅ HOLMÖN (1996)

Ett späckat och omväxlande program med 24 olika musikinslag väntar bland rödklöver, kråkvicker, gräshoppssvirr och, om natten, mygg, mygg, mygg. Men det är senare det, och på söndagen kom regnet. Men nu, denna ljuvliga lördagsförmiddag, bränner solen och vajar den svenska flaggan i sommarbrisen. Visum, Holmöns hembygdsförening och Umeå Fritid kunde inte ha haft bättre väder, då deras tredje visfestival traditionsenligt invigs med Holmövalsen, som vi alla (just då omkring 150) vissugna sjunger med i. Sedan bara öser det på av solsken och skickliga musikanter.

Festivalens dragplåster är Jan Hammarlund och Ola Magnell, det syns på de många kameror som kommer fram, och hörs på applådvärmen. Publiken blundar och njuter, följer uppmärksamt med och applåderar livligt alla artister, kända och okända, lokala och från olika hörn av Sverige. Sedan inbjuder den långa, ljusa Holmönatten till spel och sång såväl inne på restauranger och i sovstugor som ute på klippor och skrev långt efter det att solen gått både ner och upp.


VISST SJUNGER DET OM VISOR (1997)

Dubbelt så mycket folk, dubbelt så mycket sol, dubbelt så god stämning: årets visfestival på Holmön slog ett rungande, sjungande publikrekord med sina 1200 besökare, över 50 artister och säkert bortåt 300 visor, om man räknar in alla scener från Holmögården, Havsbadet, Våffelbruket, kyrkan och båtmuseet till nattens havsbadarklippor.
Redan på fredagskvällen drog Holmövalsen genom det frodiga högsommargräset i den traditionsenliga allsången.

Arton minuter från döden, kan man sjunga om det? Johan Jansson kunde det i en sång om en dödsdömds sista stund. För att sedan i nästa sång få publiken att skratta åt polygripar och tänger. Tvära kast mellan allvar och skoj alltså, vilket fortsatte i Johanna Edlunds och Berndt Egerbladhs jazztimme med Berndts minnen från 40-talet:
- Jazzen leder bara till synd och hor, varnade en pingstpastor. Precis vad vi längtade efter! Det och de riktigt svarta negrerna. Dom hade jazzen. Jag packade och for. Mammas mackor tog slut redan i Mellansel …

Bland årets dragplåster fanns Lasse Tenander:
- Vi lever i en tid när allting är fem i tolv. Har ni tänkt på det? Allt är så jäkla bråttom nu för tiden, inledde han sitt nattpass med. Sedan tog han i så att strängarna glödde och brast och rytsjöng ”Ge mig luft under vingarna så jag kan resa till Samarkand” och mjuknade i ”På en sten vid en väg satt en liten flicka”.

Mellan de erfarna publikfavoriterna Staffan Percy och Jeija Sundström kom festivalens yngsta trubadur, 19-åriga Erika Lundholm från Sävar, med klappande hjärta och undrade vad hon gett sig in på. Hon kunde ju inte veta att hennes egna visor om Näcken och om världens gatubarn skulle gripa publiken som de gjorde.

Jenny, Karin och Moa i Sköna Kontraster hör till den nya visgenerationen både vad gäller texter och framförande. 1999 spelade de på visfestivalens scen framför den röda hembygdsgården på Holmön. Foto: Erik Öhman.

SOL, VIND OCH VISOR PÅ HOLMÖN (1999)

Att det finns så mycket mellan Evert Taubes volmade hö och Dan Ahlgrens aidsbredda macka! Hela livet ryms där, och det bjöd Holmö visfestival på i helgen. Denna festival är den femte pärlan i vishalsbandet som bara blir större och större för vart år. Inte för stor dock, tack och lov, det ser färjorna till. För även om turerna tätats, måste man köa på kaj i god tid, och vem har lust med det? Jo, visälskare. Därför består publiken av sådana som sitter där timme efter timme och visar sin uppskattning. Många av artisterna imponerades och gladdes av just detta:

- Vilken underbar publik! De lyssnar ju verkligen!
Det utmärkande för Holmö-festivalen är dessutom att artister, funktionärer och publik umgås i en enda stor sjungklump framför den röda hembygdsgården med den svenska flaggan vajande i vinden, träden och blommorna, och måsarna som seglar mot den sommarlätta skyn.

Fredagskvällen inleddes med gotländsk blues, smattrande cirkustoner, spöken, silikonbröst och kärlek av den vildvuxna Göteborgsgruppen Luntilua.

Mycket emotsedda Margareta Kjellberg äntrade så scenen. Gammal utanpå och ung inuti sjungberättade hon med värme och känsla och fick skratten att flöda. Som tack fick hon en rödklöverblomma av en barfotapojk. Och strax kutade en till fram med sin. Och publiken log.

Och när till slut den prudentligt klädde äldre gentlemannen Totta Näslund satte på sig sina mörka glasögon och grundade oss i känsla, kön och hjärta rodnade till och med nattskyarna.

Solen, vindarna och visorna är kännetecknen för Holmöns visfestival som den gångna helgen fyllde sex år. Visst kom det en kort regnskur då Ewert Ljusberg avslutade lördagskvällen med en halvtimmes historieberättande, men icke att det lade sordin på skratten och applåderna.

Redan på fredagskvällen visade Marie och Anders Bergman att Bellman fortfarande kan gripa en publik. Sedan blev det ett väldigt kliv mellan först den allvarlige operasångaren Karl-Robert Lindgren, som ur sitt djup hämtade upp Old Man Rivers flodmörker, och sedan den glada Margareta Kjellberg som med sina 80 år fortfarande sjunger så att bluslivets linning på flickan från Backafall känns lockande.

Det roliga med Holmöfestivalen är blandningen av gamla viskändisar, nya visskoleelever, okända grannlandstrubadurer, lokala förmågor och alla andra med gott humör, visor i alla fickor, spelglädje och publikkontakt. Eller med Christina Kjellsons ord, där hon sitter i vimlet på hembygdsgårdens farstutrapp:

- Det är så spelroligt här!

Så vad är då det märkvärdiga med Holmöns visfestival? Som får den att växa år från år, lockandes både publik och trubadurer?

Stämningen. Det måste vara stämningen. Det där mystiska som inte går att ta på, men som smyger, ja, kliver in i själen, hjärtat och kroppen (eller i vilken ordning de nu kommer) och sprider värme, tillhörighet och livsfunderingar.

Visst kan man sitta ensam hemma och höra samma visor och känna samma känslor, men på Holmö-festivalen blir de, genom delningen med de många andra, både fler och större.

Holmön är liten och vacker. Som en grön fjäril svävar den på Bottenvikens blå vatten och lockar till avspändhet. Bara att befinna sig på en ö är speciellt. De som är där är verkligen där (om inte annat så på grund av båtturlistan!), och även om de inte sitter framför scenen hela tiden, utan även badar, besöker båtmuséet eller tar med massäcken ut i naturen, så är alla där. På byavägen, i sanden, i gräset, i havet. Avspända, som om de under båtfärden ut lagt av allt tjafs och högfärderi (i den mån dom har det) och vid framkomsten bara är inställda på trivsel och visnjutning. Artister, som publik, som funktionärer.

För det är det andra speciella med Holmöfestivalen: att ingen är förmer än en an, att alla umgås med alla, att artisterna sitter med bland publiken, och att vem som helst kan hoppa in i de spontana sjungklumpar som uppstår lite här och var senare på natten. Efter månskensdoppet.

Och så denna blandning av nya, nervösa debutanter och grånade veteraner som sjunger för nya generationer. Varvningen av lokala kändisar med obekantingar (som snart blir bekanta) från resten av landet. Variationen av gamla välkända visor och egna nyskrivna till inspiration för alla. Vare sig de lyssnar eller spelar finns där något att hämta hem från visorna, historierna, framförandet och gemenskapen, något att hämta hem till sitt eget liv så att det växer, och i benådade stunder förenar sig med den fjäril som svävar över det salta vattnet.